🖤
I stayed for the sake of my children. Now I blame myself for the effect my decision may have had on them. Why did I stay?
But I heard myself asking for help. Office after office, different faces. Call after call, different voices. Weeks became years. I became a case number not a person anymore.
Slowly without realizing it, I became more and more isolated. I was financially dependent. I was deprived of sleep. I was told and thought I was useless. I was paralyzed by constantly being on guard for the next attack. The moral club hammered just about everything.
I stayed because I was more afraid leaving him. —Mother’s 🌻
🖤
Jag stannade för mina barns skull. Nu klandrar jag mig själv för hur effekten av mitt beslut kan ha påverkat dem. Varför stannade jag?
Men jag hörde min röst ropa efter hjälp. Kontor efter kontor främmande ansikten efter ansikten. Samtal efter samtal olika röster. Veckor blev till år. Jag var inte längre en människa, utan ett ärendenummer.
Sakta utan att jag märkte det blev jag mer och mer isolerad. Jag var ekonomiskt beroende. Jag var sömnberövad. Jag fick höra och trodde att jag var värdelös. Jag var paralyserad av att ständigt vara på vakt för nästa attack. Moral klubban hamrade om precis allting.
Jag stannade, för att jag var mera rädd att lämna honom. —Mamma🌻