Mia Mattsson Mercer

Children and Animal Warrior

Tag Archives: blog

My Favorite Picture

0

Picture credit; Kathrin Gralla

This picture warms my heart, my mommy heart.

For some reason did I collect all (actually missing one pair that our dog ate) of my daughters riding boots.

From when she was three years-old, riding in south Italy, until now, 13 years-old in Germany.

She had a “break” from riding when she broke her femur, in a horse accident. Ollie was only 9 back then, and it was the worst evening in my life.

I asked her a couple of months later, when she got off her wheel chair, if she couldn’t consider starting playing golf!

Well no way! She got back on the horse(s) and started jumping…however, and recently she started playing polo —one kind of hitting a ball.

I am a proud mother!

That’s Amore!

Growing with Pain

0

💚pain is a great teacher…..

and in the process become better, stronger, warmer, more compassionate, deeper, happier (content)…..

its all about growth in different tempos.

That’s Amore!

On the Run Towards New Goals

0

Since 1999 have I been in the Animal Rescue Life of Living.

Oregon I rescued thanks to Tracey Kleber big support. We got four other Rescue Horses that we brought back to feeling alive again. Feeling appreciated and loved.

At the same time they are giving me back so much more. They also not only appreciates me, loves me, making me feel alive again, they teach me to be in the moment.

So, my question is, who rescued who?

Does it matter?

That’s Amore!

Picture from dear friend Kathrin Gralla

Thank you!

We are with Rats–Again

0

This is their amazing home that came with them. We are honoured that the family trusts us to take care of them. Butter, Pringle and Samantha Welcome to your new home.

We already love you, and hope you will feel at home right away.

The middle picture; is a dumbo rat.

First and third pictures are; attic rats.

They are amazing sweet and such a cuddle bugs. I never in my whole life thought I would be so in love with rats.

That’s Amore!

Hästens SkyddsÄngel visade mig vägen

0

img_4514

Foto Per Johansson.

Krönika Tidningen Nära 

”Vem är det som är ansvarig för den gula hästen som står på baksidan?”, ropade jag till människorna som stod ute på stallplanet. Barnen och jag befann oss åter igen nere i södra Italien för att arbeta med de hemlösa hundarna.

Vi hälsade på ridskolan som vi känt till sedan vi bodde där nere 2008. Plötsligt strömmande en slags stöt av sorg emot mig. Det kändes som att någon drog mig till där känslan befann sig. Jag gick runt stallbyggnaden och såg att det fanns flera hästboxar där. Ett svagt vibrerande ljus lyste vid en liten öppning. ”Hallå, är du ok?”, viskade jag. Den stora gula hästen vände sig om. Han grät! En stark trötthet strålade mot mig.
”Jag lovar att hjälpa dig!”

Genast var det som om jag stod utanför mig själv och såg på medan ljuset agerade. Ut ur min mun flög orden; ”Jag köper hästen!”

Mina barn tjoade glatt, men jag insåg att jag inte kunde få in hästen i bilens baksäte. Vad hade jag gjort? Och barnens pappa hade sagt åt mig innan vi lämnade hemmet att jag inte fick komma hem med flera hundar; ”Vi har redan tio stycken!”. Jag drog upp min telefon och ringde till vänner. Transportfirman, sponsorer och stallplats blev ordnat på tio minuter. Det var magiskt.

Mias dotter Olivia tillsammans med Oregon precis innan avfärd. Foto: Privat

Oregon är en 26 år gammal ridskolehäst som både barn och vuxna älskade att rida runt på för han var så snäll. Marina som tar hand om ridskolan han bodde på blev först lite tveksam. Inte över att Oregon fick komma till mig, utan för den långa resan vi stod inför och kylan som var uppe i Tyskland. Jag förstod att det var svårt för Oregon att säga adjö till en själ som befunnit sig där i flera år. Jag berättade för honom om hur hans nya liv skulle se ut, med gräs, utomhushagar, skogsområde och veterinärteamet som väntade på att ge honom den bästa behandling med värdighet.

Under hela resan upp till Tyskland kommunicerade jag med Oregon. Om hur hans kropp kändes, vad ville han? Varje gång pulserade ett sken runt omkring honom.

Många av mina vänner blev engagerade i Oregon. Den amerikanska kyrkan bad för honom i sin församling. Han blev en kärlekssymbol.

Nu befinner han sig i södra Tyskland på vårt nyöppnade seniorhem för hästar. Han lyssnar till namnet Miracle och gnäggar svagt god morgon när jag kommer. Fortfarande pulserar det ett ljus omkring honom men nu utan tårar. En dag kände jag hur det vibrerade i min jacka. Jag tog upp telefonen.
“Mia, vi har två seniorhästar till om du vill?” hörde jag Marina säga.
”Gör dem klara, vi kommer igen!”

De själsliga blåmärkena är större på insidan än utsidan, men ingen ser märkena på insidan. Djur bär ofta på dubbel smärta då de både får hårda tillrättaviselser och smärtsamma ord. Det skadar dem emotionellt. De har samma själ som er och är lika stora verktyg till denna planet som ni befinner er på. Men glädjen att se hur ni vågar stå upp för djuren och säga nej får vibrationerna på jorden att vibrera till en högre kärlek och sinnesro. Det pulserande ljuset varar då för evigt.

 

Tips på hur du själv kan göra i en likande situation:
1. Lita alltid på din magkänsla och agera snabbt innan tvivlet tar över din känsla.

2. Agera! Din målmedvetenhet smittar av sig. Det finns många som vill hjälpa men vet inte hur och var de ska börja.

3. Ta kontakt med olika människor för råd och hjälp.

4. Vänlighet och respekt. Alla älskar vi på olika sätt och med att visa andra människor en annorlunda vänlighet kan vi inspirera varandra. Fördöm inte någon, även om du tycker eller känner annorlunda. En aggressivitet kan förstöra för andra djur.

5. Kanske vill några personer försätta tvivel inom dig. Ta deras tvivel och skriv ned dem och svara. Bli inte irriterad. Du behöver inte försvara din passion men av andras tvivel kan du bli bättre i ditt arbete.

6. Se de som tvivlar som ”dina elever”. De finns för att att inspirera dig, inte tillrättavisa. Försök inte att förändra dem med ord utan med ditt agerande.

That’s Amore!
Mia Mattsson-Mercer
http://www.animalswithoutlimitscom.wordpress.com (tillfällig adress)

 

Beautiful video made for me

0

Watch the video here

Six years ago, we moved up from Italy to Germany. It was my saddest time in life.

I had to leave my dream. My dream, that I had together with others built up so hard.
A Senior Sanctuary Hospice, that we named Casa dell Amore!

My beautiful volunteers made this incredible video and yesterday I revived it from Chiara Ricci, I hadn't seen it since the day we left.

AWL are still working very hard rescuing animals down in Italy. And one day, very soon, will I open up a new Hospice! A bigger and better, together with inspiring people and veterinarians.

That's Amore!

In the Animal’s Own World are no Depressions

0

20170706mia1020 horse

picture (c) Shutterstock

“We think you should start eating antidepressant medicine. You have mild depression? “said the psychologist to me.

I’m depressed!

That could not be true!

Every day I thanked for things and events in my life. Or, did I only gratify my gratitude while my thoughts were somewhere else?

I did not want to medicate myself!

I almost never even ate headache pills.

I watched all my dogs lying in my office in a wonderful peacefulness; “Why are you not depressed?” I thought.

I knew that some animals took antidepressants. Perhaps because of a broken heart, just like we humans.

Animals living with together with people learn your behaviors.

But we who are free will not become depressed, because we live in the present moment. We do not think forward because it does not exist yet.

In addition, we honor our own when it’s time to say good-bye. We do not allow the sorrow to manifest.

The animals do not always reach you. There are many animals waiting for you to call to them for help.

Was my mild depression an awakening?

Is depression an awakening?

When you see depression as something ugly you cannot heal yourself.

Animals do not feel sorry for themselves. Where there is love, is security.

 

Horses that heal people, echoed within my heart!

I quickly disappeared down to the stable. Grooming the horse and I was in a meditative state.

I prepared to ride my first riding lesson.

Later in the day my nine-year-old son Max outburst, “Mom, what kind of spell did the horse give to you? You’re so happy! ”

I knew I was finally on the right track!

 

That’s Amore!

My column in the Swedish Magazine web. Nara