Mia Mattsson Mercer

Children and Animal Warrior

Tag Archives: compassion

Rihannas Grieving Story

0

This is one of my stories I wrote two years ago– me think–about the journey of their soul and one horse view of depression. Of course all our Animals have their own stories to tell, just like us.

Many writes to me about their grief, when its time to say Good bye, to their beloved fury friend. Love can also be painful. Animals opens up our true feelings – To all of you that lost your four-legged friend, here is Rihannas story again.

Rihannas thoughts about Grieving

A week had passed since we had to say goodbye to one of AWL rescue horses, GummiBear. Rihanna his horse friend, and I, walked together in the woods. The sun shone warmly on our backs as we walked among the trees along the path. Butterflies and dragonflies flew past us. The birds sang, and Nature was peaceful and beautiful.

It was as if time stood still, while everything around us lived.
“Rihanna, do you miss GB?” my thought asked her-Yes, I miss him but not in the same way as you! You mourn him,

I do not. I have accepted and it makes it easier with grief. It is when you cannot accept, that you become depressed, or frustrated. If we do not learn to accept, we become vulnerable in the wild, in life itself.

Then you could never hear the birds sing again. ”

“But you’re not out in the wild!”-The difference between pets and wild free-ranging animals is macabre. You listen to me and leave my spirit free, therefore I have not lost the knowledge of life. We know that the soul lives on, that is the only thing no one can take away from us.

That’s Amore!

Hästens SkyddsÄngel visade mig vägen

0

img_4514

Foto Per Johansson.

Krönika Tidningen Nära 

”Vem är det som är ansvarig för den gula hästen som står på baksidan?”, ropade jag till människorna som stod ute på stallplanet. Barnen och jag befann oss åter igen nere i södra Italien för att arbeta med de hemlösa hundarna.

Vi hälsade på ridskolan som vi känt till sedan vi bodde där nere 2008. Plötsligt strömmande en slags stöt av sorg emot mig. Det kändes som att någon drog mig till där känslan befann sig. Jag gick runt stallbyggnaden och såg att det fanns flera hästboxar där. Ett svagt vibrerande ljus lyste vid en liten öppning. ”Hallå, är du ok?”, viskade jag. Den stora gula hästen vände sig om. Han grät! En stark trötthet strålade mot mig.
”Jag lovar att hjälpa dig!”

Genast var det som om jag stod utanför mig själv och såg på medan ljuset agerade. Ut ur min mun flög orden; ”Jag köper hästen!”

Mina barn tjoade glatt, men jag insåg att jag inte kunde få in hästen i bilens baksäte. Vad hade jag gjort? Och barnens pappa hade sagt åt mig innan vi lämnade hemmet att jag inte fick komma hem med flera hundar; ”Vi har redan tio stycken!”. Jag drog upp min telefon och ringde till vänner. Transportfirman, sponsorer och stallplats blev ordnat på tio minuter. Det var magiskt.

Mias dotter Olivia tillsammans med Oregon precis innan avfärd. Foto: Privat

Oregon är en 26 år gammal ridskolehäst som både barn och vuxna älskade att rida runt på för han var så snäll. Marina som tar hand om ridskolan han bodde på blev först lite tveksam. Inte över att Oregon fick komma till mig, utan för den långa resan vi stod inför och kylan som var uppe i Tyskland. Jag förstod att det var svårt för Oregon att säga adjö till en själ som befunnit sig där i flera år. Jag berättade för honom om hur hans nya liv skulle se ut, med gräs, utomhushagar, skogsområde och veterinärteamet som väntade på att ge honom den bästa behandling med värdighet.

Under hela resan upp till Tyskland kommunicerade jag med Oregon. Om hur hans kropp kändes, vad ville han? Varje gång pulserade ett sken runt omkring honom.

Många av mina vänner blev engagerade i Oregon. Den amerikanska kyrkan bad för honom i sin församling. Han blev en kärlekssymbol.

Nu befinner han sig i södra Tyskland på vårt nyöppnade seniorhem för hästar. Han lyssnar till namnet Miracle och gnäggar svagt god morgon när jag kommer. Fortfarande pulserar det ett ljus omkring honom men nu utan tårar. En dag kände jag hur det vibrerade i min jacka. Jag tog upp telefonen.
“Mia, vi har två seniorhästar till om du vill?” hörde jag Marina säga.
”Gör dem klara, vi kommer igen!”

De själsliga blåmärkena är större på insidan än utsidan, men ingen ser märkena på insidan. Djur bär ofta på dubbel smärta då de både får hårda tillrättaviselser och smärtsamma ord. Det skadar dem emotionellt. De har samma själ som er och är lika stora verktyg till denna planet som ni befinner er på. Men glädjen att se hur ni vågar stå upp för djuren och säga nej får vibrationerna på jorden att vibrera till en högre kärlek och sinnesro. Det pulserande ljuset varar då för evigt.

 

Tips på hur du själv kan göra i en likande situation:
1. Lita alltid på din magkänsla och agera snabbt innan tvivlet tar över din känsla.

2. Agera! Din målmedvetenhet smittar av sig. Det finns många som vill hjälpa men vet inte hur och var de ska börja.

3. Ta kontakt med olika människor för råd och hjälp.

4. Vänlighet och respekt. Alla älskar vi på olika sätt och med att visa andra människor en annorlunda vänlighet kan vi inspirera varandra. Fördöm inte någon, även om du tycker eller känner annorlunda. En aggressivitet kan förstöra för andra djur.

5. Kanske vill några personer försätta tvivel inom dig. Ta deras tvivel och skriv ned dem och svara. Bli inte irriterad. Du behöver inte försvara din passion men av andras tvivel kan du bli bättre i ditt arbete.

6. Se de som tvivlar som ”dina elever”. De finns för att att inspirera dig, inte tillrättavisa. Försök inte att förändra dem med ord utan med ditt agerande.

That’s Amore!
Mia Mattsson-Mercer
http://www.animalswithoutlimitscom.wordpress.com (tillfällig adress)